Månadens diktare: Walt Whitman

Dikt: ur "Sången om mig själv" Första rad: jag sjunger mig själv och lovsjunger mig själv Översättning: Rolf Aggestam Uppläsning: Peter Andersson

Diktsamling: "USA-poesi" Antologi, red. Jan-Verner Carlsson MUSIK Igor Stravinskij: Pastoral EXEKUTÖR Gidon Kremer, violin, David Theodore, oboe, Jane Marshall, engelskt horn, Michael Collins, klarinett, Meyrick Alexander, fagott An American bard at last! (Äntligen en amerikansk bard!) Med detta entusiastiska utrop inleddes en recension av Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass, som utkom den 5 juli 1855. Troligen hade Whitman siktat in sig på att boken skulle utkomma på själva nationaldagen, men missat med en dag. Whitman hade inte bara skrivit boken, formgivit den och medverkat vid sättningen och tryckningen. Det var också han som anonymt hade författat den berömmande recensionen. I övrigt väckte boken ingen större entusiasm. Att Whitman valt titeln Blad av gräs och inte Strån av gräs berodde troligen på att han ville att den också skulle syfta på sidorna i boken. I Leaves of Grass hyllades den amerikanska demokratin på den nya världens språk, grovt och högstämt på samma gång, uppblandat med slang och vardagliga uttryck.  Skamlöst hyllar och besjunger Whitman sig själv, ja till och med sin hatt och sina skor, men hans poetiska jag är samtidigt intimt förbundet med ett du: För varje atom som är min är lika mycket din. För Whitmans våldsamma frigörelse från de poetiska konventionerna var den läsande allmänheten 1855 ännu inte mogen. Men de skulle få flera chanser. I hela sitt liv fortsatte han att ge ut nya och utvidgade upplagor av boken tills första upplagans tolv dikter utökats till 383. Nu när 200 år har gått sedan Whitmans födelse betraktas Leaves of Grass  sedan länge som det Whitman  avsåg att den skulle vara den amerikanska poesins självständighetsförklaring.                                                                                            Gunnar Harding