Månadens diktare: Kristin Berget

Dikt: ur "Hennes ansikte" 1a rad: det vara jag förväxlat henne Översättning: Ida Linde Uppläsning: Sofia Berg-Böhm

Kristin Berget, född 1975 och bosatt i Drøbak utanför Oslo, debuterade 2007 med diktsamlingen loosing louise. Två år senare kom hennes andra diktsamling Der ganze Weg som översattes till svenska av Ida Linde liksom den följande Hennes ansikte. I år ger Ramus ut Bergets senaste samling och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, översatt av Ida Linde och Ulf Krook.  Tvärs igenom Kristin Bergets dikter försiggår två motstridiga rörelser, en som upplöser konventionella sammanhang och river välkända meningsbyggen. Och en som oavbrutet pekar ut en befriad och befriande nollpunkt.                                      --Göran Sommardal  om Der Ganze Weg Kristin Berget, född 1975, är en norsk poet med ett även internationellt sett udda tilltal. Hon bor i Drøbak, debuterade 2008 och är inte riktigt vad man tror. En handfull diktsamlingar har kommit till, rika men hårda. På ytan som stränga utsnitt, som drastiskt skurna rörliga bilder, skickligt berättad halvexperimentell film från förr. Kanske lite som Vra Chytilovás film Pasti, pasti, pastiky (Traps, på engelska) från 1998, men mindre heterosexualitet. Så våldsam, oresonlig, udda och könslig den filmen nu är. Som denna poetik är. Kristin Bergets. Därunder eller därbakom: ett näringsrikt och rörligt trassel, eventuellt allmängiltigt, helt säkert partikulärt, inte straight, inte normalt, inte rätt. Där finns också andliga anspråk som tar tillvara det kroppsliga och sexuella i offer, jakt, martyrskap och direktrelation till det gudomliga. Kärleken, systerskapet, det djuriska, det androgyna och döden är inte vad de brukar vara, vilket kräver en särskild sorts rentav skrämd tillit av läsaren. Inte bara sedd som undergivenhet: det gäller att delta aktivt i det rituella, om än på ett språkligt, symboliskt plan. Denna magiskt villkorade tillit är värd sin vikt i guld och förändrar. Den öppnar perspektiv som kan ses som omöjliga. Våldsamheten är enkel och på något sätt vänlig. Detta kan befria och förvirra. Tilltalet är ofta skenbart ickekomplicerat, eller, det är ickekomplicerat. Den känslomässiga responsen kan så klart ställa till med en hel del, men den erfarenheten får man själv ansvara för, kanske låta sig vidgas av.                                                                        Leif Holmstrand